Det svenska arvet

I över 600 år var Finland och Sverige ett gemensamt rike, som styrdes av kungen i Stockholm.

På 1100-talet fanns det lilla, löst sammanhållna Sveariket kring Mälardalen och Uppsalatrakten. Då riket fick en fastare form vidtog en utvidgning i alla riktningar. Österut gick utvidgningen via Ålandsöarna till Finlands kuster, där svenskarna slog sig ner i nästan helt obebodda trakter. Namnet Nyland vid Finlands sydkust är betecknade.  Det inre av landet, som  av svenskarna kallades Österland, var ytterst glest befolkat. Fast bosättning fanns endast vid sjöarna och älvarna. Jakt och fiske livnärde folket vid sidan av ett primitivt jordbruk. Något verkligt motstånd mötte svenskarna inte då de trängde in i detta land, eftersom något sammansatt rike eller någon statbildning inte existerade. Folket var hedniskt men kristnades efterhand i den romersk-katolska tron. Först när den svenska expansionen nådde Ryssland stötte man på organiserat motstånd. Där fanns det mäktiga riket Novgorod, som  ville utvidga sina gränser och den grekisk-ortodoxa tron västerut. Under alla dessa 600 år, som Sverige haft en gräns mot Ryssland, har strider och krig med  kortare fredsperioder rått mellan Ryssland och Sverige.

Med tiden konsoliderades det svenska riket och svenska lagar blev gällande i Finland på samma sätt som i Sverige. Livet i detta land var hårt, men i stort varken sämre eller bättre än i rikets övriga delar.  De ständiga krigen och utskrivningar till krigstjänst var betungande för folket. Farsoter kunde svepa över landet, barndödligheten var stor och fattigdomen  allmän.  Om skörden slog fel betydde det nöd, svält och umbäranden. Men allt var ändå inte sorg och elände. Glädjen och livslusten fanns också och religionen gav tröst.

Åbo var rikets näststörsta stad. Akademien i Åbo grundades 1640 och var, efter Uppsala universitet, rikes andra universitet. Militärväsendet ordnades på samma sätt som i Sverige, städer grundades. Alla äldre städer i Finland har  grundats av svenska kungar.  Finland blev en integrerad del av Sverige ej olikt moderlandet på annat sätt än att majoritet av befolkningen talade finska. För att komma sig upp i samhället måste finnarna byta språk. Förvaltningen, skolorna, handeln och hela det civiliserade livet ägde rum  på svenska. Någon språkstrid rådde dock inte, eftersom ett gemensamt nationalspråk inte tillmättes samma betydelse som idag. Adeln talade sedan 1600-talet mestadels franska, städernas köpmän var i stor utsträckning tyskar och bönderna talade sina lokala dialekter och i rikts norra och östra del talades finska.

Demokrati i nutida mening existerade  inte. Befolkningen var indelad i fyra stånd: Adel, präster, borgare och bönder, vilka  alla dock var representerade i riksdagen inom sitt stånd. Adeln jämte konungen var dock de som hade makten. Men bönderna, som utgjorde befolkningens överväldigande flertal, var dock fria män och inte underkastade livegenskapen som i Ryssland.

”På Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Lützens kullar”

 skriver Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg om de finska soldaterna, som vid sidan av sina svenska kamrater deltog i de otaliga krig, som Sverige fört i gången tid. Särskilt berömmelse skaffade sig det finska rytteriet i 30-åriga krigets under Gustav II Adolfs  krig i Tyskland.” Hakkaa päälle”  var deras stridsrop och därav fick de namnet  Hackapeliterna.

Under Karl den XII:s ödesdigra krig i början av 1700-talet besattes hela  Finland av ryssarna. Den tiden kallas i  historieböckerna i Finland ” Stora Ofreden” . Ryssarna härjade vilt och ödelade stora delar av landet. Den efterlängtade freden slöts slutligen  i Nystad i Finland 1721.

På 1700-talet växte det ryska riket i styrka medan Sverige försvagades och i Napoleonkrigens stora omvälvningar vid 1800-talets början drogs Sverige och Ryssland med. Stora ryska trupper tågade in i Finland i februari 1808. Den starka fästningen Sveaborg utanför Helsingfors kapitulerade utan strid och den svensk-finska armén i Finland retirerade norrut. Vid Oravais, 50 km norr om Vasa, stod krigets blodigaste slag. 7000 ryska soldater stötte samman  med 5500 svensk-finska soldater. Efter en lång strid, som började i gryningen den 14 september 1808 och pågick till mörkrets inbrott, stod ryssarna som segrare. På slagfältet låg över 2000  stupade och sårade  från båda sidor. Slaget avgjorde Sveriges och Finlands öde. I freden i Fredrikshamn 17 september 1809 tvingades Sverige överlåta sin östra riksdel, Finland, till den ryske tsaren Alexander I.  Sverige miste 1/3 del av sin landyta och ¼ av sin befolkning. Den 600-åriga samhörigheten med Sverige var bruten och Finland blev ett ryskt storfurstendöme. Tsaren lovade dock vidmakthålla landets  svenska lagar, den lutherska tron och de rättigheter undersåtarna tidigare åtnjutit. Det svenska språket förblev storfurstendömets förvaltningsspråk ända till 1800-talets mitt, då finskan stegvis fick en jämbördig ställning.

Den nuvarande republiken Finland är fortfarande det land i Norden, som förutom det finska språket, liknar Sverige  mest. Lagarnas grund, förvaltningen, kulturen och det svenska levnadssättet finns kvar.

 

Text Torsten Onnela