Slaget timme för timme

Slaget vid Oravais inleddes i ottan den 14 september 1808, en dag som enligt samtida uppgifter var vacker och klar. Det var ryska förtrupper som inledde striden mot den svenska förposten. Under hela slaget fick ryssarna förstärkningar allteftersom deras trupper hann fram till slagfältet. Förpoststriden växte i intensitet. Anfall möttes med motanfall och striden böljade fram och tillbaka både på vägen och inne i skogen. Ryssarna fick så småningom ett visst övertag.

Samtidigt tog den svenska ammunitionen slut. Vid tiotiden på förmiddagen menade man på den svenska sidan att striden var utsiktslös. Reträtten skyddades bland annat av förpoststyrkans artilleri som bestod av två kanoner under befäl av den endast femtonårige underlöjtnanten Vilhelm von Schwerin vid Svea artilleriregemente. Schwerin fick denna dag visa sitt dödsförakt, men insatsen kostade honom livet när han några dagar senare dog av sina skador.

Ryssarna grupperade en linje på andra sidan fälten. I detta skede av slaget inleddes en artilleriduell som av ögonvittnen beskrivits som krigets våldsammaste. Efter beskjutningen, som pågick i ungefär en timme, började ett intensivt skede av anfall och motanfall. Ryssarna gick till anfall mot den svenska försvarsställningen, men Fjärdsån visade sig framförallt i sin norra del vara alltför djup för att det skulle vara möjligt att ta sig över tillräckligt snabbt. Ryssarna tvingades retirera med stora förluster inför den svenska eldgivningen.

På den södra delen av slagfältet började ryssarna nu att föra över trupp mot sin högra flygel. Mellan den svenska och ryska linjen intensifierades eldgivningen. Man försökte från båda håll tänja ut linjen mot söder och om det var möjligt gå runt den andres flank.

I det här skedet hände något som i efterhand är mycket svårt att förklara. Kanske var det krigströtthet eller desperation som fick västerbottningarna och 4:e brigaden att lämna sina ställningar i den svenska linjen och gå framåt i ett spontant motanfall. Att lämna linjegrupperingen var ett stort vågspel. 4:e brigaden och västerbottningarna vadade över södra delen av Fjärdsån och ryckte fram mot ryssarna i skogsbrynet på andra sidan ån.

Ryssarna stod väl förberedda för att möta det svenska anfallet. När den svenska linjen närmade sig öppnade de eld. Västerbottningarna hamnade i en mördande korseld och på den svenska sidan ökade förlusterna fasansfullt snabbt. Svenskarna började falla tillbaka. Ryssarna förföljde och det såg ut som om den svenska linjen skulle krossas. För att rädda situationen kommenderades österbottningarna fram och kunde med sin eldgivning stoppa ryssarna och avstyra katastrofen.

Vid tvåtiden på eftermiddagen var slaget ännu långt ifrån avgjort. Ryssarna prövade återigen ett frontalangrepp längs hela linjen. På samma sätt som tidigare slogs anfallet tillbaka med musköt- och artillerield. Under stridens gång hade Adlercreutz iakttagit att ryssarna hade försvagat sin linje i mitten, där landsvägen över slagfältet gick in i skogen.

Han fattade beslut om att genomföra ett kraftigt svenskt motanfall. Det leddes av en bataljon västmanlänningar och en bataljon upplänningar. Västmanlänningarnas anfall har skildrats av ett ögonvittne, fänriken Carl Johan Ljunggren. Bataljonen formerade linje. Närmare ån utsattes den för kanoneld och musköteld. En viss oreda uppstod när flera officerare föll till marken. Väl framme vid ån tilltog kaoset. Ljunggren uppger att han använde en stav och på så sätt tog sig torrskodd över ån. De allra flesta tvingades vada i det på sina håll ganska djupa vattnet.

Väl över möttes soldaterna av den allt intensivare ryska eldgivningen. En soldat träffades av ett ryskt karteschskott och förvandlades till ”en enda, oformlig, blodig köttmassa”. Ryssarna inväntade inte det svenska bajonettanfallet utan vek undan. Anfallet lyckades, trots förvirringen. Någon ordentlig linjeformation verkar inte ha ordnats på andra sidan ån och därför är det tveksamt om den svenska linjen alls sköt någon muskötsalva innan bajonettanfallet sattes igång.

Ljunggren berättar att ”ifvern att förfölja fienden var emellertid så stor, att vi försummade rangera våra plutoner: alla kommo löpande liksom i en fårskock, hvilket längre fram vållade allmän villervalla”. Anfallet gick framåt och ryssarna tvingades retirera i mer eller mindre god ordning. Hela den svenska linjen drogs med och stoppade inte förrän man nått området där förpoststriden utkämpats under morgontimmarna.

Striden hade nu nått sin slutliga vändpunkt. Det som såg ut att bli en svensk seger förbyttes plötsligt i totalt nederlag. De retirerande ryssarna fick förstärkning genom nya trupper som söderifrån anlände till slagfältet i precis rätt ögonblick för att stoppa det framgångsrika svenska anfallet. De ryska hjälptrupperna fällde avgörandet. Adlercreutz hade satsat sin armés sista krafter och misslyckats. Nu återstod att så ordnat som möjligt avsluta striden och retirera.

Det är denna vändning som den finländske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg beskriver i dikten ”Wilhelm von Schwerin” med orden: ”Det var, när Oravais’ blodiga dag till sorg gick opp. När segern själv blev ett nederlag, som bröt vårt hopp.”

När Adlercreutz förstod att anfallet misslyckats och striden var utsiktslös, beordrade han reträtt tillbaka till huvudställningen. Men det blev inte enkelt. I den villervalla som uppstod när den svenska armén drog sig bakåt blev enskilda soldater och hela kompanier avskurna. Många stupade för ryska bajonetter. Underlöjtnanten vid Upplands regemente, Carl Otto Mörner, fick sannolikt sina skador i detta skede, vilka skulle göra honom till invalid.

Han omringades av fiender och fick tre bajonettstick, var­av två i magen. Mörner fick så småningom tapperhetsmedalj och kom några år senare att spela en avgörande roll i historien som den så kallade ”kungamakaren”. Han var en av dem som starkt medverkade till att den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte accepterade att bli svensk tronföljare. En ny kortare svensk linje formerades i mörkret. Längst ut till vänster, där terrängen inte gav så mycket skydd, hamnade två kompanier ur Västmanlands regemente under befäl av fänriken Ljunggren.

Slaget var ännu inte avgjort när ryssarna inledde sin slutliga attack i skymningen. Klockan var nu omkring tio på kvällen. Den svenska armén var slutkörd. Ryssarna satte in ett anfall längs hela linjen. Hårdast träffades Ljunggrens kompanier på den svenska vänsterflanken. Som ensam officer skulle han hålla den svenska flanken med delar av bataljonen. De ryska påtryckningarna blev för mycket för den svenska linjen. Adlercreutz beordrade fullständig reträtt. I den förvirring som uppstod glömdes Ljunggren och hans kompanier bort. Genom natten och skogen lyckades han dock föra sina soldater i säkerhet och han belönades senare med en tapperhetsmedalj i guld för sina insatser.

Natten fylldes nu med ljuden av en armé på reträtt. Mörkret var totalt. De sårades klagande blandades med kuskarnas svordomar för att få sina hästar framåt. Trängseln på landsvägen var stor. En hungrig, slagen armé stapplade norrut i natten. Kvar på slagfältet låg omkring 1 600 döda soldater. Till detta kom hundratals sårade av vilka många dog av sina skador under de kommande dagarna.

Slaget vid Oravais var, när det gällde antalet stupade, det blodigaste under hela kriget. Det slutade i svenskt nederlag, men avgjorde inte hela kriget. Få slag har haft den betydelsen i historien. Avgörandet skedde tidigare och hade lika mycket att göra med resursbrist och underhållsproblem som felaktig stridstaktik.

Däremot var slaget det sista verkliga försöket att stoppa den ryska offensiven. Före årets slut hade Finland givits upp. Slaget vid Oravais den 14 september markerar nederlaget i Finland 1808.

Text Martin Hårdstedt publicerad 25 augusti, 2008 i Populär historia