DEN ENSKILDE SOLDATEN

Nu stod soldat Lager från Kimo i livkompaniets första linje. Tätt intill honom på högra sidan med armbågskänning stod hans kamrat. Han var från samma by. De hade känt varandra sedan barnsben. Många gånger hade de exercerat tillsammans på kyrkbacken, men nu var det annat. Nu var det fråga om liv och död. Nu gavs marschsignal. Frontlinjen bestod denna gång av en hel bataljon på 600 man i två linjer bakom varann. Ordonnanser till häst galopperade fram och tillbaka längs fronten. Fanorna fladdrade i vinden, trummorna och spelet kom igång.  Hela den långa fronten med soldater i granna uniformer började röra sig långsamt framåt, nästan högtidligt. Officerarna plymer vajade, musköter och värjor blixtrade i solljuset. Det var en storslagen syn. Framför sig såg Lager de ryska linjerna och kanonerna. Vad tänkte han och vad kände han i denna stund? Han visste att det inte var värt att huka sig för skotten, som nu började vina, ty varje kula hade sitt förutbestämda mål. Fanns det en kula för honom så skulle han stupa. Hans liv och hela stridens utgång låg i Guds hand. Det visste han. Det ryska artilleriet bröstade av. Kanonaden var öronbedövande, mynningselden sprutade och krutröken stod tjock. Salvan åstadkom stora luckor i de svenska linjerna. Samtidigt kom kraftig musköteld från den ryska sidan. Många av  svenskarna föll. Leden glesnade redan, men marschen fortsatte  framåt i lugn och värdig takt. På 120 stegs avstånd från fienden gjordes halt. Båda linjerna i Lagers kompani lade an mot fiende och gav fyr. Därefter avfyrade kompanierna till höger och till vänster sina musköter kompanivis. Det var en fruktansvärd salva. Avståndet var kort och många stupade, men fienden vek icke utan stod ännu kvar. Hela fältet omsveptes av krutrök. Soldaterna laddade om och marschen fortsatte närmare och närmare fienden. Lagers kamrat till höger ryckte till, släppte sin musköt och föll utan ett ord raklång till marken. Han var död. Framför Lager på några stegs avstånd låg en rysk soldat. Han höll sig för magen, där tarmarna vällde ut. Han rörde på munnen, som om han ville säga något, deras blickar möttes. Lager steg över soldaten, marschen fortsatte. På 60 stegs avstånd gjordes åter halt. Den bakre linjen avfyrade sina musköter. Därefter fälldes bajonett och kommenderads geschwind marsch med utstötande av anskri. ”Hurraa..” skrek soldaterna och rusade framåt i språngmarsch. Före inbrytningen avsköts den sista salvan av den främre linjen på endast 8 – 10 stegs avstånd. Då såg man redan fienden i vitögat och nu  började ryssarna retirera. Snart övergick reträtten i vild flykt. Då sattes ryttarna in. De snabba hästarna upphann de flyende en efter en och ryttarna sköt ner dem med sina pistoler. Därefter högg de in på de flyende med sabeln.

Det som hade börjat som ett storslaget skådespel hade nu ändat i en fruktansvärd massaker: Döda soldater låg överallt på det blodiga fältet och sårade  kröp kvidande omkring, andra låg stilla i väntan på sin förlossning och pinans slut. Skjutna hästar låg på marken. Somliga var döda andra levde ännu och sparkade med benen där de låg.  Musköter, värjor , sönderrivna fanor, blodiga och nedsölade klädespersedlar och väskor låg kringspridda.

Soldat Lager såg allt detta där han gick tillbaka med tunga steg över detta hemska fält. Men han levde och han tackade sin Gud.

Text: Torsten Onnela