Blogg

Senaste inlägget publiceras här:

I fliken bredvid kan du följa våra bloggkaraktärer som levde för 210 år sedan eller mycket senare.

Följ med Soldat Trasts, Kapten Strombergs, pigan Annas eller någon annan historisk filurs funderingar och vedermödor. 

 

DEN 5 FEBRUARI 2002 eller 1854 :D (beror på vilken förklaring man använder till textens uppkomst)

Förklaring 1. Texten skrevs till en piratfest som hölls på ostindiefararen Göteborg III i början av 2000-talet en av våra mästerliga bloggskrivare som donerat denna fantastiska dikt om Sven Struva. Skriven av Ulf Leonardsson 

Förklaring 2. Hittades bland Runebergs efterlämnade papper av en amatörforskare 2001. Det är en variant som Runeberg skrev om en dröm han hade efter en tung middag bestående av dåliga musslor.

 

 Sven Struva ...

Sven Struvas fader var pirat, avdankad arm och grå.

Var med vid Port Royal, tjutvå, och gammal redan då.

Nu bodde i en bagarbod, och fick sitt bröd av den,

och hade kring sig nio barn, och yngst av dem sin Sven.

 

Om gubben haft förstånd, han själv, att dela med sig av

tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utav.

Dock, visst lär han de äldre gett, en limpa folkvett var,

men för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula kvar.

 

Sven Struva växte opp likväl, blev axelbred och stark,

slet ont på åkern, som en träl, och blanda mjöl med bark.

Var from och glad, och villig städs, men gjorde allt på tok,

han klara bara bullebak, och mandelmassekok.

 

I herrans namn, du arme son, vad skall det av dig bli?

Så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi.

Då sträckte på sig, våran Sven, från tråg och småkaksfat,

och lät opp sin breda näbb, och svarte; Jo pirat.

 

Den åldrige piraten log föraktligt dock till slut:

Du slyngel skulle huggarn få, och bli pirat, vet hut!

Min klantighet är stor, sa Sven, nu får det bli, Ajöss!

Kanske det blir mindre fel, att plundra skepp till sjöss.

 

Den gamle Struva häpnade och grät, helt rörd, en tår,

och Sven han tog sitt tråg på rygg, och kom till båten vår.

Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,

och utan prut blev han rekryt, i vårat röveri.

 

Nu skulle Struva få sig pli, och segelexercis,

det va en lust att se därpå, det gick på eget vis.

Vår båtsman skrek och skrattade och skrattade ock skrek,

men hans rekryt förblev sig lik, vid allvar som vid lek

 

Han var visst outtröttelig, som nånsin någon ann,

han halade så masten skalv, och drog så svetten rann.

Men roptes; Fira brass i lä! Så fälldes ankar ner,

och skrek man; Hissa överbram! Då sköt han flaggan ner.

 

Så blev Sven Struvas sjömansliv beryktat vitt omkring,

hos kocken sattes han i tjänst, i byssans trånga ring.

Men han gick trygg sin jämna gång, och bakade som förr,

och längtade till djärva dåd, vid ugnens varma dörr.

 

Till Karibien vi skulle nu, till sol och värma blid,

och alla frågte sig som så, om Struva tålde strid?

Han lät dem prata, stod helt lugn, och redde såsen då;

Om jag ej får med andra gå, går jag väl ensam gå.

 

Huggare, pistol minsann, det fick ju även han,

fick vara dräng, när man höll rast, pirat när striden brann.

Men slåss och baka mandelflarn, gick allt med samma ståt,

och aldrig blev han kallad rädd, blott tokig mellanåt.

 

Han bakade och gräddade, den läckraste pastej,

med fyllningar av svamp, och lax, ja jäklar, vicken grej.

Vi alla åt med god aptit, och snart det hemska skett,

att bland piraters led, vi var de fetaste man sett!

 

Så hände det, en dag i Maj, ja, året nittiett,

vid Tortuga vi för ankar låg, vi sov på maten lätt.

Drömde om fint vetebröd, på sådant vi fått smak,

missförstå mig ej, jag ber. Vi drömde om hans bak.

 

På däck stod Struva ensam stolt, och karva mandelspån,

när hela Royal Navy kom, och börja skjuta på'n.

Han gav igen, han öppna eld, och alltid träffte lätt.

För om man sysslar mest med mjöl, man lär sig sikta rätt.

 

Av stridens larm, vi vaknade, vi breda rövarhop,

i sakta mak, vi vältra fram, i hand pistol och stop.

Med munnen full av hetvägg ljuv, på däck vi larva opp,

men när vi såg vår Struvas kamp, med modet, det var stopp!

 

Vid styrbords reling, stod vår vän, och kämpade besatt,

mot bordningstrupp på tusen man, och detta gjorde att:

Vår skuta krängde till så hårt, trots våran motvikt stor,

från babords reling rulla vi, vi alla, samt min bror.

 

All strid tog slut, vi vinna fick, vi hade fått vår hämnd,

var stridsuppjagad engelsman, mot reling sönderklämd.

Bland moset låg vår tappre Sven,nå, det är sånt som sker,

och utan kakor och kompott, vi kan, i vikt gå ner.

 

Och dessa ord de spriddes sen, på havet vitt och brett,

och alla tyckte överallt, kapten han talte rätt.

Ty visst var tanken, mente man, hos Struva knapp till mått,

ett dåligt huvud hade han, men brödet, det var gott.

 

Vem är det som skrivit Sven Struva? Kolla in och se själva! https://www.youtube.com/watch?v=lElLjrem4k4

 

Bloggens uppstart och utveckling ingår i projektet Kulturarspaketering KAP i Oravais