Georg Carl von Döbeln
Levde: 1758 - 1820 (61 år)
Titel: Generallöjtnant , friherre 1809
Georg Carl von Döbeln föddes på säteriet Stora Torpa i Segerstads socken i Skaraborgs län den 29 april 1758 som son till häradshövdingen Johan Jakob von Döbeln och Anna Maria Lindgren. När han var åtta år gammal dog hans far, och Döbeln sändes då till Thuns skola för att utbilda sig till präst. Han var dock mer intresserad av krigstjänst och 1773 tog han tjänst som sjökadett i Karlskrona där han 1775 tog officersexamen. När han väl hade avslutat sin militära kurs övertalade hans anhöriga honom om att istället studera lagfarenhet och i två år försökte han med detta, men han var mer intresserad av krigaryrket. Så för att få fria händer att göra som han själv ville gick han till kungen, Gustav III, och bad om att få bli myndig vid tjugo års ålder, vilket han också fick.
Tjugo år gammal (1778) fick han anställning som sekundlöjtnant vid Sprengtportenska regementet i Stralsund. Som många svenska officerare sökte han högre militär utbildning i Frankrike och han reste dit med möjligheten att kanske få delta i det nordamerikanska frihetskriget. Just när han skulle ge sig av till Amerika, ändrades planerna dock och han inträdde vid ett tyska infanteriregementet i fransk tjänst, där chefen var den förnäme belgaren greve Auguste de La Marck. Med regementet reste han i februari 1782 till Indien dit man kom ett år senare. Kriget mellan England och Frankrike var då i sitt slutskede, men Döbeln hann delta i de sista striderna om Cuddalore. Väl tillbaka i Frankrike stannade han i La Marcks regemente fram till 1788.
Vid krigsutbrottet av Gustav III:s ryska krig 1788 blev de svenska officerarna i utländsk tjänst inte hemkommenderade, vilket gjorde att Döbeln på eget initiativ återvände hem till Sverige för att delta i kriget. Dock fick han vänta ända till april 1789 innan han fick börja tjänstgöra i Savolax brigad under befäl av överste Curt von Stedingk. Döbeln deltog i drabbningen vid Porrassalmi (Porosalmi) den 13 juni 1789, där han blev sårad av en gevärskula i pannan, som krossade pannhålans främre vägg. En benflisa som satt kvar fick opereras ut (april 1791) och det sägs att Döbeln följde med i operationen genom att se i en liten handspegel. Han hade resten av sitt liv ett brett svart sidenband som framtill var fodrat med sämskskinn. Under striden utsatte han sig själv för stora faror. Han blev krigsfånge men blev fri mot sitt hedersord och fick resa till Sverige. Några år därefter utnämndes han till överstelöjtnant vid Västgöta-Dals regemente, men flyttades snart till Skaraborgs regemente. År 1806 blev han överste och sekundchef vid Nylands infanteriregemente. När det finska kriget bröt ut 1808 fick han befälet över andra brigaden. Han utmärkte sig flera gånger under kriget, bland annat vid Lappo i juli 1808 och vid Jutas i september 1808..
Georg Carl von Döbeln var utan tvekan en av de mest framstående befälhavarna i den svenska armén under finska kriget 1808–1809. Han var soldat ut i fingerspetsarna, men han var inte bara en fältofficer. Man vet att han utövade vetenskap och konst och att han studerat krigsvetenskap. Han skrev mycket även om han i princip aldrig lät publicera något. Ett undantag är en svarsskrift till amiral Carl Olof Cronstedts skrivelse 1811, i vilken denne försvarar sig mot de anklagelser som riktats mot honom med anledning av Sveaborgs kapitulation. Von Döbeln finner inget värde i Cronstedts argumentation, utan anser uppenbart att denne är en landsförrädare.
Då von Döbelns hågkomster publicerades i fyra band 1856–1878, kunde läsaren bilda sig en uppfattning om hans mångsidighet och originalitet. Som soldat var han rättfram, och lättretlig åtminstone efter att ha blivit sårad, men han kunde i allmänhet behärska sig. Hans militära tänkande var klart modernare än de övriga svenska befälhavarnas, kanske med undantag av general Sandels. Hans avskedstal till de sista spillrorna av den finska armén i Umeå visar att han som soldat och människa både tänkte och kände djupt. Det är inte konstigt att hans eftermäle har intresserat J.L. Runeberg. Dikten ”Döbeln vid Jutas” torde vara en av de mest kända och älskade dikterna i Fänrik Ståls sägner. I vilken utsträckning skalden har försökt skildra den verklige von Döbeln och i vilken mån han ger uttryck för sina egna känslor är svårt att säga. Von Döbeln har i varje fall i eftervärldens ögon blivit en och samma person som generalen i dikten.
Privat var von Döbeln en stor kvinnotjusare. Han hade hela livet beundrarinnor och så vitt man vet hade han också många kärleksförbindelser. Medan han var överstelöjtnant vid Västgötadals regemente fick han en son tillsammans med sin hushållerska Christina Ullström, som var en klockardotter från Skara. Eftersom sonen, Napoleon, inte erkändes som hans laglige arvinge ingick han 1810 äktenskap med Christina och fick sonen godkänd som legitim och skilde sig omedelbart därefter. Också med sin följande hushållerska fick han en son, Victor, som dock dog i späd ålder.
Torsten Onnela
Källor: Historiesajten/Nina Ringbom
Biografisk lexikon för Finland/Veli-Matti Syrjö