Varför i Oravais?

Slaget vid Oravais blev ett explosivt avbräck i den vardagliga kampen för överlevnad. Kriget i Finland 1808 avgjordes i första hand genom bristen på förnödenheter. Nederlagen vid Karstula den 21 augusti och Ruona/Salmi den 1 och 2 september markerar vändningen i den framgångsrika motoffensiv som den svenska armén genomfört under sommaren 1808.

Oförmågan att förse den svenska fältarmén i Finland med mat bestämde utgången av kriget. Sverige hade inte de resurser som krävdes och dessutom gjordes ingen prioritering av den östra fronten förrän det var för sent. Kung Gustav IV Adolfs planer på landstigningar motarbetades av militärer och ämbetsmän som började tröttna på monarkens krigsledning. Läget för den svenska armén, som i början på september återigen var på reträtt, var kritiskt. Sjukdomar grasserade och deserteringarna ökade. De första verkliga upplösningstendenserna började märkas.

Till detta kan läggas den ständiga rädslan för att ryssarna skulle lyckas genskjuta huvudarmén längs landsvägarna genom det inre av Finland. Det blev en kapplöpning till Uleåborg där alla vägar sammanstrålar. Den 13 september nådde armén fram till Oravais kyrkby, några mil nordost om Vasa.

I Oravais stannade man för att undersöka om vägen norrut var fri. En svensk avdelning under Georg Carl von Döbeln sändes iväg för att rensa. Vid Jutas kunde han den 13 september slå tillbaka ett ryskt försök att skära av svenskarnas reträttväg.

Valet av Oravais var inte slumpmässigt. Terrängen strax söder om kyrkan erbjöd goda förutsättningar för en försvarsstrid. Det fanns en höjdrygg som västerut vette mot ängsmark genomskuren av en å i nordsydlig riktning – Fjärdsån. Både höjden och ån stärkte den svenska linjen.

Däremot gick det att söderut komma runt höjden, vilket var positionens svaghet. Den ryska armén följde svenskarna hack i häl. Natten mot den 14 september bivackerade ryssarna under bar himmel längs landsvägen mellan Vörå och Oravais. Generalmajoren Nikolaj Michailovskij Kamenskijs armé uppgick till mellan 6 000 och 7 000 man. Den svenske generalmajoren Carl Johan Adlercreutz hade fått order av den svenske överbefälhavaren, fältmarskalken Wilhelm Mauritz Klingspor, att stå emot ett ryskt anfall vid Oravais, men han förfogade sannolikt inte över mer än 5 500 man.

 Text av Martin Hårdstedt p i Populär historia