Eberhard von Vegesack

VEGESACK

Eberhard von Vegesack (uttalas fä´jsak) föddes i Rostock, men flyttade som ung med sina föräldrar till Stockholm. Där blev han page hos Gustaf III. Han var då 16 år och blev snart mycket omtyckt av konungen och utnämndes till kornett vid Livregementet till häst. Men en duell föranledde kungens onåd och han tvingades lämna hovet. Konungens bror, hertig Karl hade dock lärt känna honom som en utmärkt skicklig ung man och tog honom till sig och utnämnde honom till dragonofficer vid sig eget regemente.

I Gustav III:s ryska krig 1788-90 i Finland förde Vegesack befälet över ett regemente uppsatt av svenska dalkarlar. Vid ett tillfälle skulle hans dalkarlar tränga tillbaka en rysk trupp, som försökte ta sig iland vid Svartbäcks udde i sydöstra Finland. Ryssarna var många och hade flera kanoner och dalkarlarna började fly. Vegesack ställde sig då framför de flyende för att stoppa dem och då de ville tränga sig förbi honom sköt han med sin pistol den främste och högg med sabeln ner den följande. De övriga stannade, Vegesack kommenderade ”höger om” och satte sig själv i spetsen, alla följe honom och snart var fienden tillbakakastad. Då dalkarlarna efteråt hotade att mörda honom, för att han dödat två av deras kamrater, tog han bort vaktposterna utanför sitt tält och låg obevakad mitt bland de missnöjda. Med denna gest vann han dem åter till sin sida och de följde honom därefter utan invändningar i de häftigaste strider. Hans krigiska utseende, med örnnäsan, hans resliga gestalt ingav respekt. Han var tapper i strid, häftig och otålig till sinnet. Han ville se direkt handling också på slagfältet och erkände själv, att han vid åsynen av fienden inte alla gånger hade det lugn, som fordrats för att uppgöra vidsträcktare planer än just de, som krävdes för ögonblicket.

I slaget vid Oravais 1808 var han chef för den svenska fördelning, som skickats från Sverige för att förstärka Klingspors armé i Finland. Kungens order var att landstigning skulle ske i Björneborg, men av olika anledningar ägde den rum i Kristinestad. Genast hamnade de svenska trupperna i strid, men under Vegesacks ledning lyckades de driva tillbaka ryssarna vid Lappfjärd och Ömossa och öppnade därmed vägen till Björneborg. Framryckningen mot Björneborg måste han dock avbryta efter en order av Klingspor att förena sig med huvudarmén, som var på reträtt mot Oravais.

Där började det blodiga slaget tidigt på morgonen den 14 september 1808. Mot eftermiddagen avancerade ryssarna. Då satte Vegesack in sina upplänningar och västmanlänningar i en motoffensiv. Framryckningen kom igång med kraft och ryssarna retirerade och drog bort sina kanoner i galopp.  Vegesack själv sårades svårt och kunde knappt hålla sig på hästen, men fortsatte att leda sina mannar. När savolaxarna märkte att ryssarna retirerade gick också de till anfall och snart ryckte hela den svenska linjen fram och trängde tillbaka ryssarna till det ställe, där striden börjat på morgonen. Segern syntes inom räckhåll. Men där fick ryssarna förstärkning av nya, utvilade trupper och återtog initiativet. Den ryske befälhavaren Kamenskij gick till motanfall. Övermakten blev för stor för svenskarna, ammunitionen började tryta och krafterna var uttömda. Återtåget skedde i oordning och när kvällen kom, var den svenska armén vid Oravais slagen.

Efter slaget blev Vegesack kallad till Stockholm. I stället för att erhålla belöning för sina insatser i Finland, ställdes han nu inför krigsrätt för att mot kungens order landstigit i Kristinestad och inte i Björneborg. Rätten friade honom dock, men den egensinnige kungen, Gustav IV dömde honom till livstids fängelse, obeaktat hans stora förtjänster för landet och trots att Vegesack tjänat kungen som hans generaladjutant. Kungens avsättning i mars 1809  gjorde att  det orättmätiga straffet inte verkställdes.

Torsten Onnela