Sveaborg

 

Sveaborgs fall

Om man reser med någon av Finlandsfärjorna till Stockholm från Helsingfors passerar man tätt intill Sveaborg. Från båten går det tydligt att se den pampiga trappa som leder upp från vattnet mot den så kallade Kungsporten på bastionen Gustavssvärd. Det går till och med att urskilja en inskription alldeles vid porten. Den lyder: ”Ifrån ödemarker äro desse Vargskiärs holmar ombytte till ett Sveaborg. Eftervärld, stå här på egen bottn och lita icke på främmande hielp.” Borgen började uppföras på en grupp öar i finska viken utanför Helsingfors 1748. Viktigaste uppgiften var att fungera som bas för den starkaste delen av den svenska skärgårdsflottan. Men ödet ville inte att namnet skulle förknippas med ärofyllda segrar, utan istället bli en symbol för förräderi och neslig underkastelse. På Sveaborg utspelade sig nämligen vårvintern 1808 ett av den svenskfinska historiens märkligaste och mest omdebatterade dramer.

Den 21 februari 1808 gick ryssarna över gränsen mot Finland vid Kymmene älv. Den svenska armén var redan från början underlägsen fienden. Krigsplanen gick därför ut på att rädda fältarmén genom en snabb reträtt norrut mot Uleåborg. Men på Sveaborg skulle en stark garnison förläggas, som kunde hålla ut till sommaren. När isen väl gått upp skulle armén under generalen, senare fältmarskalken, Wilhelm Mauritz Klingspor, marschera söderut från Uleåborg och, tillsammans med förstärkningar från den västra rikshalvan och skärgårdsflottan på Sveaborg, trycka ryssarna ut ur Finland. Men i april 1808 inträffade det otänkbara: Sveaborg kapitulerade. Hur kunde detta ske?

Ryssarna var redan från början på det klara med att fästningen inte kunde stormas. Sveaborg var alltför välplanerad och garnisonen för stark.  Ryssarna satsade därför på att bryta ner fästningens motstånd med psykologisk krigföring. Den ryske befälhavaren i Finland, Fredrik Wilhelm von Buxhoevden, hade ända från fälttågets början planerat hur fästningen skulle besegras. I en promemoria hette det att det gällde ”att göra livet på fästningen så odrägligt som möjligt”.

Ryssarna spred också desinformation som på olika sätt nådde garnisonen – bland annat genom officersfruar bosatta i Helsingfors. Den första beskjutningen av Sveaborg genomfördes den 19 till 21 mars. De skador som de ryska granaterna åsamkade fästningen var minimala, endast några mindre eldsvådor bröt ut. Trots att den ryska beskjutningen var harmlös svarade fästningen med en intensiv eldgivning. Detta tydde på att den svenska ledningen var nervös och det hela var ett onödigt slöseri med ammunition. Fästningen var  långt ifrån hotad , men Cronstedt inledde ändå förhandlingar med ryssarna. Han lämnade till och med själv Sveaborg för samtal med ryssarna. Under dessa förhandlingar lovade Cronstedt att inte beskjuta Helsingfors. Detta löfte räddade visserligen staden från förstörelse, men det gav samtidigt ryssarna möjlighet att helt ostört använda husen där för att inkvartera sitt manskap.

Den 28 mars inleddes ett andra bombardemang av Sveaborg som pågick fram till den 2 april. Mönstret upprepade sig. Trots att den ryska eldgivningen var intensivare denna gång blev skadorna minimala. Den psykologiska effekten var däremot mycket tydlig. På samma sätt som tidigare svarade fästningen kraftfullt utan att kunna slå ut de ryska batterierna som flyttade sig.

Sveaborgs öde avgjordes under och strax efter det andra bombardemanget. Nu inledde kommendanten på allvar förhandlingar med ryssarna om kapitulation. Den 2 april mottogs en rysk delegation på fästningen. Cronstedt föreslog ett avtal om vapenvila och svensk kapitulation. Ryssarna överrumplades av svenskens förslag.

Förhandlingarna fortsatte de närmaste dagarna och ett avtal arbetades fram. Samtidigt pågick krigskonseljer på fästningen. Under dessa rådsmöten framgick det att långt ifrån alla av fästningens officerare var överens med Cronstedt. Det blev ändå kommendantens ord som kom att gälla. Den 6 april beseglades Sveaborgs öde genom den konvention som undertecknades. Fästningen skulle ges upp om inte fem svenska linjeskepp hade anlänt före den 3 maj. För att garantera att svenskarna höll överenskommelsen skulle delar av fästningen överlämnas i pant åt ryssarna.

Hela överenskommelsen var mycket märklig och har förvånat eftervärlden i snart tvåhundra år. Det var mycket osannolikt att isen skulle tillåta en undsättning så tidigt som i början av maj. Några svenska linjeskepp kom inte, faktum är att ledningen i Stockholm inte ens kände till konventionen. Mellan den 4 och 6 maj marscherade således den svenska garnisonen ut från Sveaborg. Det svenska rikets i särklass viktigaste och starkaste fästning föll i ryska händer. Dessutom kunde ryssarna inräkna över ett hundra skärgårdsfartyg som låg upplagda inom fästningen.

Men varför kapitulerade Cronstedt? Orsakerna till underkastelsen hör till de mest diskuterade frågorna i den svenskfinska historien. De militära faktorerna – som tillgången på kost och ammunition samt fästningens eventuella sårbarhet – kan inte förklara kapitulationen. Mattillgången var tillräcklig, förrådet hade sannolikt räckt en bra bit in i juni. Ammunitionsbrist är inte heller en fullgod förklaring. Rätt använt hade det krut som fanns räckt för att hålla ryssarna på avstånd under lång tid.

Kvar står egentligen bara de psykologiska förklaringarna. Cronstedt påverkades av allt att döma av det som framstod som en hopplös situation och föll för de ryska påtryckningarna.

Det har spekulerats mycket kring stämningarna på Sveaborg under mars och april 1808. Omgavs Cronstedt av defaitistiska officerare? I kretsen kring kommendanten fanns personer som kan ha arbetat för en kapitulation. Åtminstone en av officerarna, överste Fredrik Adolf Jägerhorn, hade kopplingar till separatistiska kretsar som gärna såg att den östra rikshalvan skildes från Sverige. Fredriks bror Johan Anders Jägerhorn hade 1788 lett ett myteri mot Gustav III – det så kallade Anjalaförbundet.

Cronstedts handling var i både juridisk och moralisk mening ett förräderi utifrån de normer som gällde 1808. Han dömdes i sin frånvaro till att mista höger hand, halshuggas och steglas i en krigsrätt 1809. Men han kom att omfattas av de allmänna amnestierna efter kriget (en del av fredsuppgörelsen mellan Sverige och Ryssland) och klarade alltså livhanken. Han vistades därefter en tid i Ryssland, men dog 1820 på sin lantgård utanför Helsingfors – ensam och hatad av både landsmän och ryssar. Ingen ville ju kännas vid en förrädare.

Mer än något annat har Johan Ludvig Runebergs diktning format hans tragiska eftermäle: Carl Olof Cronstedt

Tag allt, vad mörker finns i grav,
Och allt, vad kval i liv,
Och bilda dig ett namn därav
Och det åt honom giv;
Det skall dock väcka mindre sorg
Än det, han bar på Sveaborg.

Den direkta konsekvensen av kapitulationen var att den svenska krigsplanen för Finlands återtagande föll samman.

 Källa: Populär Historia 2008/Martin Hårdstedt