Siikajoki

Adlercreutz vid Siikajoki

 

 Adlercreutz vid Siikajoki2

Vem är den höge mannen där på älvens strand,

som skådar över fjärdarna och fälten?

Hans skick, hans dräkt, hans läppars trots, hans blickars brand

Och svärdet stålblankt i hans manligt knutna hand,

Allt ger en bild av krigaren och hjälten....

Så beskriver J.L.Runeberg general Carl Johan Adlercreutz vid Siikajoki. Överbefälhavaren för trupperna i Finland var Mauritz Klingspor, men det var Adlercreutz som ledde den svensk-finska armén denna dag, den 18 april 1808 vid Siikajoki älv nära Brahestad. Armén var på reträtt norrut och skulle på Klingspors order inte inlåta sig i strid med ryssarna förrän förstärkningar från Sverige anlänt  Förbittrade och fyllda av harm hade soldaterna tvingats retirera under hela vintern och våren, lämnande hus och hem och sina kära i ryssarnas våld. Armén och den stora trossen, som långsamt strävade över älvens is hade trasslat ihop sig och delvis kört fast. Sist marscherade andra bataljonen, dit de österbottniska soldaterna hörde. Bataljonen hade just fått en ny chef och han kom nu ridande fram mot dem. Ett svart band syntes kring hans panna. Han bar en lång, grå vapenrock med Nylands regementes knappar och detta regementes vapenplåt på hatten, därtill blå ridbyxor med Skaraborgs regementes knappar och en stor sabel hängande i ett svart gehäng över axeln. Så såg han ut denna första gång österbottningarna  mötte sin nye chef – överste Georg Carl von Döbeln. Döbeln hade fått order av Adlercreutz, att med sin brigad trygga arméns återtåg över älven, där  den strävade fram i djup snö. Den ryske överstelöjtnanten Petrovitj Kulneff var hack i häl på de svensk-finska trupperna och avbröstade nu sitt artilleri på ungefär 350 meters avstånd från Döbeln trupper. De ryska kanonerna tystades dock ganska snart av de svenska 6-punds kanonerna av modernare modell. De ryska prickskyttarna lyckades dock nedskjuta den ena efter den andra i den svenska kanonservicen och samtidigt spred sig ryssarna i en bred linje i akt och mening att kringränna von Döbelns brigad.

Läget var kritiskt.

På en höjd vid älvbranten iakttog Adlercreutz striden. Han såg hur ryssarna allt mer sträckte ut sina båda flyglar och hur både artilleri- och muskötelden domnade av i mitten. Då fattade han ett djärvt beslut. Han vände sig till stabsofficerarna, som omgav honom och sade:

- Mina herrar, ögonblicket är inne. Jag tror mig med Guds hjälp kunna spränga fiendens center. Kan jag lita på Er?
- Ja, ja! utropade  alla

Anfallet ordnades skyndsamt. Inom några ögonblick ilade ordonnanser åt alla håll med order till truppavdelningarna. Ordern mottogs med dånande hurrarop Med sin lösryckta halsduk gav Adlercreutz tecken till anfall. Major von Herzen vid Nylands jägare och löjtnant Kihlström vid Tavastehus regemente var de första som stormade över älvens is. Kihlström föll död ner; hans manskap tvekade ett ögonblick, men nya män kom till, två kompanier åbolänningar kastade sig in i striden. Snart hade man fått en kanon över älven och nu bröts motståndet, ryssarna retirerade över hela linjen. Segrarna förföljde fienden i hög stämning och stannade först vid kvällsmörkrets inbrott.

Den första segern var vunnen, fast den var dyrköpt. Adlercreutz hade förlorat över 200 man och militärstrategiskt hade segern mindre betydelse, eftersom armén trots allt måste fortsätta reträtten norrut enligt Klingspors order och i brist på mat och ammunition. Men den moraliska vinsten av segern hade stor betydelse. Soldaterna hade återfått sitt mod och sin själkänsla. De visste nu att ryssarna kunde besegras.

På en udde i den svenska sjön Vänern ligger det vackra 1600-talsslottet Läckö. Efter krigslutet erhöll Adlercreutz detta slott som gåva för sina bragder i det finska kriget. Slottet skulle heta Siikajoki.

Text: Torsten Onnela